Vad är det du ska göra till produktionen Italienskan i Alger, och hur är arbetsgången?
– Den här gången är det många väggar som ska göras, bland annat en 14 x 3,5 meter lång vägg som ska flyga iväg upp i taket och försvinna. Det är såklart en utmaning, det är en del räknande på vikten för att det ska fungera med de anordningar vi har i taket. I den här föreställningen går det också att återbruka en del material från förra föreställningen, som kapas ner och svetsas ihop.
Arbetsgången börjar med ett möte med det konstnärliga teamet, regissör och scenograf, och en skissleverans. På det stadiet är det bara just skisser och tankar, men det ger en uppfattning om vad som ska byggas och det går att först och främst fundera på om det är möjligt att göra, sen hur det ska göras och sen räkna på vad materialet kostar och göra en budget. Därefter får vi kontra och diskutera med scenograf och göra justeringar. Vid den tekniska leveransen när allt är bestämt hur det ska vara är det dags att beställa material. Under tiden vi väntar på material gör vi konstruktionsritningar, jag och snickaren Peter Lundmark.
Hur ser en vanlig dag på jobbet ut?
– Det går i vågor, men en vanlig dag börjar oftast med att kolla och svara på mail. Om vi är i en produktionsperiod så är det sen till att bege sig ut i verkstan och börja bygga – svets och vinkelslip är de vanligaste verktygen, utan dem kan jag inte göra mitt jobb. Jag gör oftast allt från grunden och köper in material som t ex stålrör och använder dem för att bygga från scratch.
Annars handlar det om att planera, diskutera med scenograf, göra inköp, jobba med ritningar och konstruktionslösningar. Ibland kommer det färdiga ritningar från scenograf, men oftast är det en modell och idéer som vi får bryta ner och fundera på hur det ska kunna lösas. Första frågan är ju – går det här att göra som scenografen vill ha det? Ibland kan man få önskemål som bryter mot fysikens lagar och då får man försöka kontra med något som har rätt känsla och samtidigt är görbart. All konstruktion görs i samarbete med snickaren Peter, och vi står för ritningarna för oss själva.
Har du några specialla minnen från Norrlandsoperan?
– Den första produktionen etsar sig fast i minnet – att få göra allt från grunden och sen få se slutresultatet av operan Blanche och Marie från salongen, det är som en drog.
När vi tände eld på pentagrammet i Faust är också ett starkt minne. Till den föreställningen användes ca 2,5 kilometer rör, så det blev en del kapande och svetsande innan allt var klart. Över hela scengolvet byggde vi ett sluttande golv och ett 8 meter brett pentagram där vi borrade några tusen hål i den yttre cirkeln och tryckte upp gas där. Vi fick ta hit brandkåren för att testa och godkänna det innan vi kunde göra det. Vi får ofta frågan om något kan spruta eld, eller om vi kan bygga en personhiss och då får vi ta hit kontrollanter för att besiktiga för att få det godkänt.
