För dig som inte redan känner Göran, kan vi berätta att han är en uppskattad tidigare valthornist, med en imponerande igelkottsfrisyr och en nyfiken glimt i ögat. Bortsett från några turer till Stockholm och London, har han jobbat på Norrlandsoperan hela sin musikerkarriär.
Umeå Symfoniorkester. Göran Jarmar, Per-Olof Winberg, Alf Burstedt.
I sextioårsåldern fick han lägga hornet på hyllan, på grund av en inflammation i axeln. Då fick han uppdraget att digitalisera alla inspelningar från sjuttiotalet och framåt – för att de skulle bli tillgängliga för eftervärlden.
Men när Göran började inventera i ljudarkivet, så gjorde han en oroande upptäckt. Rullbanden från de första åren saknades.
Gåtan fick så småningom en överraskande lösning. Men vi kommer till det.
Först backar vi bandet till 1974 och Norrlandsoperans första kulturbråk.
I början av sjuttiotalet presenterades en statlig kulturreform i Sverige. Ordet på allas läppar var ”decentralisering”. Kulturen var en demokratisk rättighet och därför skulle det finnas institutioner som erbjöd professionell scenkonst överallt, inte bara i storstäderna.
Arnold Östman, dirigent och konstnärlig ledare för Norrlandsoperan 1974–1978.
Ordet ”opera” var däremot inte ett dugg trendigt. Det lät elitistiskt, tyckte både utredare och politiker. Men den första chefen – Arnold Östman – stod på sig.
– Han sa att det är opera vi spelar och därför ska vi heta Norrlandsoperan, minns Göran.
Kompromissen blev att till en början att ha ”Musikteatern i Umeå” som underrubrik. (Här skulle vi också kunna dra alla namn som orkestern har haft genom åren, men vi låter bli av platsskäl.)
Inslag i SVT Aktuellt inför Norrlandsoperans första premiär, Italienskan i Alger, 1975.
Göran tyckte om sin första chef – som tyvärr gick bort 2023. Han var en stöttande och stridbar ledare och dessutom en oöverträffad dirigent.
– I högra handen höll han taktpinnen och med den vänstra formade han musiken. Vi förstod precis vad han ville få fram. Att det blev en felton någon gång var underordnat känslan.
– En gång bad han mig spela riktigt svagt. Jag invände att det kunde bli ett hack i tonen och då svarade han: ”Om det blir en miss så går solen ändå upp i morgon, men om du får till det så blir det världsklass.”
Bild från föreställning av Così fan tutte 1979. På bild fr.v. Lars Tibell, Carina Strandberg, Louise Werner, Helge Lannerbäck.
Göran spolar framåt några år, och många roliga produktioner flimrar förbi. Mozartoperorna var hans favoriter. Han minns exempelvis premiären av Così fan tutte i Vilhelmina 1979, på den mobila operascenen som man då turnerade med. Ensemblen var fortfarande liten och det hörde till att man tog en öl med teknikerna efter föreställningarna.
– Det var en härlig tid, konstaterar han.
Fram till 1984 hade operan inget eget hus, verksamheten var utspridd i sju olika fastigheter, band annat i dåvarande Folkets hus (som sedan blev Galaxen, där det skrevs hardcorehistoria på nittiotalet).
Lagom till tioårsjubileet flyttade man in i Gamla brandstationen – där man fortfarande är kvar. Det var ett stort lyft, enligt Göran, eftersom scener, verkstäder och ateljéer, kontor och musikernas övningsrum nu äntligen samlades under samma tak.
Norrlandsoperans personal framför den gamla brandstationen.
Tillbaka till framtiden
Vi lämnar Göran och spolar vidare, förbi massor av intressant kulturhistoria*, fram till sommaren 2024.
Samtidigt som Norrlandsoperan gör succé med Adriana Mater på operafestivalen i Savonlinna, kånkar Helle Solberg in sina tillhörigheter i en ny lägenhet Väst på stan i Umeå.
Helle Solberg, VD på Norrlandsoperan
Under många år har hon varit orkesterchef för Kungliga hovkapellet i Stockholm och i våras tillträdde hon som VD och konstnärlig ledare på Norrlandsoperan. Nu kliar det i fingrarna efter att sätta igång på riktigt.
Solberg, som växte upp i Danmark, har länge beundrat den svenska traditionen av att bygga kulturhus på mindre och medelstora orter. Men just nu känns de stora kulturinvesteringarna avlägsna.
Ett sätt att möta det pressade ekonomiska läget är att samarbeta mer, inte minst med andra kulturproducenter runt Kvarken – och att tänka långsiktigt
– Den viktigaste uppgiften som vi kulturinstitutioner har – och som vi delar med alla vuxna människor – är att erbjuda kultur till våra barn. De tidiga upplevelserna glömmer vi aldrig. Redan som mycket unga kan vi förstå hur viktig scenkonsten och musiken är i våra liv.
Jättebra slutcitat. Men vi har ju en sak kvar!
Hur gick det med de borttappade rullbanden?
– Jag trodde att det var kört, säger Göran. Men en kväll när vi bjudit över några bekanta på middag, så berättade jag om inspelningarna som hade gått upp i rök. Då sa en av våra gäster – som jobbade på dåvarande Folkminnesarkivet – att de hade flera hyllmeter av Norrlandsoperans rullband i källarn.
Det visade sig att operans tidigare notbibliotekarie hade bett att få förvara dem där, för att de inte skulle komma bort.
Med en komplett serie av rullband och DAT-kassetter (ett annat klassiskt ljudformat) kunde Göran nu fortsätta sin digitalisering av Norrlandsoperans historia, vilket i praktiken innebar att han också summerade sin egen karriär.
Det kändes nervöst, men han blev lättad av det han hörde.
– Det lät ju riktigt bra faktiskt.
Text: Hanna Kangassalo. Foto: Norrlandsoperans arkiv
* Ja, det skulle behövas betydligt mer plats för att beskriva allt som skett på Norrlandsoperan genom decennierna. Här är några få exempel på minnesvärda händelser som vi INTE har nämnt: utomhusoperan Elektra, raggarbröllopet på MADE-festivalen, sångarna från Cape Town Opera, hihopbattles i Black Box, dansande shaolinmunkar, seniorer i silvertajts, PO Enquists premiärskål, överraskningsmonologer i Vita kuben, tevespelskonserter och ansiktskoreografi. Vilket är ditt största minne?
