Johannes Ögren

Möt musikerna

Min mamma har berättat att jag hörde en oboe på TV när jag var liten och sa ”det DÄR vill jag spela”. Även om jag inte minns detta själv så var det kanske där allt började med musiken.

Men jag ville bli tennistränare också – vilket jag också blev, trots visst motstånd från mina föräldrar. Jag jobbade som det något år hemma i Örnsköldsvik innan jag tog mig till Musikhögskolan i Göteborg. Jag blev förresten avrådd att bli musiker också – men jag tror att både mamma och pappa är stolta nu.

Jag ser det som att jag har vunnit mitt jobb i orkestern. Det är jag väldigt stolt över. Processen var långdragen – jag provspelade 2010 och fick, efter många provveckor och ett provår, besked om att jag fått jobbet i september 2012. För en sån som jag finns det få sådana här jobbchanser så när jag väl vann jobbet tog vi chansen och flyttade. Hela familjen trivs bra i stan.

Mellan 2012-2016 var jag också stämledare, vilket innebär att man har huvudansvar för sektionen och konstnärligt ansvar att spela första stämman. Nu är jag alternerande stämledare med ansvar för engelska hornet, vilket för mig är en bra mix där jag får spela det mesta.

Det händer att jag både fysiskt och mentalt tränar specifikt inför vissa konserter. Jobbet är förknippat med hög prestation och förväntan att vara i topptrim när det väl gäller, finns alltid. Jag skulle säga att vi laddar precis som elitidrottare, där konserten är själva kicken som samtidigt avslöjar dagsformen. Som i en match eller tävling.

En konsert jag minns väldigt väl var Brahms fiolkonsert med Henning Kraggerud som solist och Johannes Gustafsson dirigent. Jag hade precis börjat min provtjänst här och var galet nervös inför framför allt solot i långsamma satsen. Det var dessutom knökfullt i salongen, det stod till och med folk utmed sargerna ovanför orkestern på läktaren. När jag just börjat spela solot fick jag plötsligt en stark känsla – ”nu vill jag åka hem, det här känns inte alls bra.” Vad gör man? Inte läge att resa sig och gå ju. En snabb intern utskällning, skärpning, och så var det bara att fortsätta att spela. Hela den inre krisen ägde rum under bråkdelen av en sekund, ingen vare sig i orkestern eller publiken märkte något.

Även Beethovens nia med Rumon Gamba 2013… det var rent fruktansvärt! I andra satsen finns ett festligt oboesolo som inte är så värst svårt, men det håller på en bra stund. Jag var noggrann och spelade igenom det stället varje morgon i några månaders tid, vilket jag var väldigt tacksam för när det väl var dags för konsert: Jag börjar spela solot, sedan försvinner allt ljud omkring mig och världen syns som genom en felvänd kikare. Totalt tunnelseende, minns att jag tänkte att jag ville hem till mamma! Men – mina fingrar hade ju lirat det där stället så många gånger så de körde på vare sig jag var med eller inte. Ingen märkte något konstigt!

Min övningstaktik går ut på att lyssna snarare än att spela mycket. Jag lyssnar in mig och skapar mig en bild av vilken roll jag kommer att ha i sammanhanget. Om det är något av portalverken vi ska spela så kan man det dessutom redan väl, det hör till. Och om man har ”gjort jobbet innan” så kan man också slappna av i konserten.

Variationen är annars själva grejen med jobbet. Gillar mixen! Några personliga musikaliska favoriter är Mahler – älskar till exempel vackra, tunga Kindertotenlieder, som har mycket oboe och engelskt horn – Mozart och Puccini är andra favoriter. Här händer det mycket i musiken och notbilden kan se lätt ut, men – det rycks och slits mellan raderna och man kan inte slappna av. Det är fantastisk musik tycker jag. Charmen med just opera är att det är väldigt levande, med oss i orkestern som kugge.

En annan, nutida, favoritkonsert var den vi gjorde med Annika Norlin. Fantastisk konsert med bra låtar, grymma arr och underbara Annika! Skulle gärna göra något liknande med andra artister, varför inte Lars Winnerbäck?

Under pandemin har jag faktiskt känt mig less på att vara oboist. Men annars, när mixen är bra och man är i form är det ju fantastiskt att få göra musik på jobbet! Det är mitt drömjobb, även om det precis som med andra jobb kan vara kämpigt och trist ibland.

Kul att veta kanske, är att vi oboister själva tillverkar de rör vi blåser i. På samma sätt som vallan för en skidåkare är individuell – och helt avgörande – är också rören det. De görs av en vass-sort, som växer som bambupinnar och som man köper kilovis. Det krävs olika maskiner för tillverkningen och det hänger på hundradels millimetrar för att rören ska bli perfekta. För min del är 0,56-0,57 mm till exempel perfekt – 0,55 är för tunt, 0,58 blir lite, lite för tjockt. Klimatet i salen är viktig också, när man ska använda det. Trä är ju levande och är det torrt i luften, som här i norr, är det svårare. Jag har varit med om att ett rör mitt i en föreställning helt enkelt slutat att funka.

Jag gör ett sjok med rör på en gång. Vi har en mängd olika maskiner och manicker, fräsar, hyvlar, formskärare, ytterhyvlar, knivar för att få till så bra rör som möjligt. Musiker eller träslöjdare, ibland undrar man. En materialsport är det, hursomhelst.

Min oboe är ”custom made” av en bulgar, som periodvis bor i Sverige. Han har även gjort engelska hornet jag spelar på. Min oboe var ”klar” 2012 – men det tog ändå två år till innan vi var helt nöjda. Nu är den perfekt för mig. Och det är ju fördelen med att välja, köpa och äga sitt instrument – det är precis som jag behöver ha det.