Åsa Hjelm

Möt musikerna

Jag ville bli veterinär när jag var liten, men sedan jag gick ut musikhögskolan 1988, har jag enbart jobbat som musiker. Innan musikstudierna jobbade jag två år som assistent på en särskola.

Violin var mitt huvudinstrument under hela studietiden på Ingesunds musikhögskola men redan där började jag spela altfiol i kammarmusiksammanhang.

Jag började spela fiol när jag var 8 år. Jag minns att jag hade spelat två terminer när det var dags för mitt absolut första framträdande med fiolen. Det var i Ludvika tillsammans med min lärare som kompade på gitarr när vi spelade Fjäriln vingad syns på Haga, på stora scenen på Folkets hus. När jag kom tillbaka dit 17 år senare, under en turné med Värmlandsoperan, och såg väggarna nedifrån diket, kände jag igen mig och kom precis ihåg hur speciellt det hade känts.

Efter att ha tagit min examen 1988 på Ingesunds musikhögskola frilansade jag ett par år.  ”Mozart” som dåtidens inspicient här på Norrlandsoperan kallades – han hette egentligen Gunnar – ringde mig när jag var på ett gig i Falun julen -88. Man skulle sätta upp Faust under våren -89 i Umeå. Kunde jag vara med? Jag tackade ja. Jag gillade stämningen i orkestern direkt. Och kände mig så väl omhändertagen.

Möjligheten att spela både opera, symfoniorkester och kammarmusik på ett och samma ställe lockade. Plus att Umeå som stad kändes så perfekt i sin storlek. Jag tackade ja till allt som erbjöds här efter den våren. Och ett år senare, när ”Mozart” bytts ut mot en yngre inspicient, Stefan Thysk , trivdes jag ännu bättre. Det visade sej vara ”mannen i mitt liv”. Jag provspelade i samband med att Sinfoniettan utökades till symfoniorkester 1991 och behövde fler violinister. Jag fick fast jobb och har blivit kvar.

Jag minns särskilt konserten när vi invigde konsertsalen 2002, det var synnerligen speciellt. Äntligen slapp vi turnera i vår egen stad och hade en egen scen! Det kändes så otroligt bra.

När det uppstod brist på altviolinister i orkestern här, så erbjöd jag mig att hoppa in i den stämman. Under många år bytte jag fram och tillbaka mellan violin och viola , men sedan våren 2020 är jag fast i violastämman.

Det jag tycker bäst om med jobbet är variationen. Jag vill helst ha nåt nytt på notstället varje vecka! Men hemma på kammaren kan jag nörda in mig i Bachs 6 sviter för solocello. De går alldeles utmärkt att spela på viola också. Jag känner en sådan fascination över att det går att få ihop alla komponenter i en symfoniorkester över huvud taget! Från publikplats har jag känt mig både mallig och stolt över att ”min” orkester låter så bra!

Utöver min plats i Norrlandsoperans symfoniorkester spelar jag tillsammans med mina kollegor Kersti Wilhelmsson, Per-Erik Andersson och Kerstin Isakson i ”Avatarkvartetten” som gjort massor med roliga projekt och turnéer. Det har också hänt att jag hoppat in och spelat lite Irländsk pubmusik med min man Stefans band.

En dröm jag har är att spela i något sammanhang med Björn Skifs. Det har jag drömt om sedan jag var barn och han köpte sin första trumpet av min pappa i Ludvika.