Cello

Karin Bjurman

”Det är nästan overkligt att få jobba med det man drömt om” 

Cellist: Karin Bjurman

Möt musikerna

Jag har alltid velat bli musiker. När jag som sjuåring på fritids i Lycksele skulle skriva ned vad jag ville bli när jag blev stor, skrev jag cellist. Då hade jag spelat en månad. Jag fortsatte spela tills jag var 12–13 år. Då slutade jag för att det blev viktigare att göra, och vara, som alla andra. Jag jobbade hårt med att passa in. På gymnasiet blev det vårdlinjen och när jag var 18 år började spela igen. I och med det hittade jag tillbaka till mig själv och sökte till Framnäs folkhögskola i Piteå där jag gick i två år.

Därefter blev det Musikhögskolan i Stockholm, jag vidareutbildade mig på Edsbergs musikinstitut i fyra år och fick under den tiden också barn. Min dotter Linnea blev skolans maskot. Hon är 27 år idag och min sladdis Tuva är 13 år.

Jag tog diplomexamen 1997 och har studerat för Frans Helmersson, Torleif Thedéen och Ola Karlsson.

Efter att ha jobbat som undersköterska på akuten i Storuman och i Sorsele och som klasslärare i musik i Lycksele, flyttade jag till Umeå. Jag var ensamstående mamma och dels kändes Umeå som en bra plats för mitt barn att växa upp på, dels hade jag stora förhoppningar om att en dag få jobb i Norrlandsoperans symfoniorkester. År 2000 började vikariera här. Sedan 2002 är jag tillsvidareanställd.

Det var min pappa som lockade mig till just cello och gav mig inspiration att börja spela. Vi var på en konsert i Lycksele och där var det en tonårig kille som spelade cello och jag blev som 6-åring mäkta imponerad. Mina tre äldre bröder spelar trumpet, fiol och flöjt. Vi spelade faktiskt ihop som en familjeorkester, när vi var små, var med på tv till och med! Jag tror det är, om inte en förutsättning, så åtminstone väldigt värdefullt att ha en förälder som också brinner för det man gör och kan stötta och inspirera. Pappa spelade själv tillsammans med oss barn ibland också.

Det bästa med mitt jobb är kollegorna och sammanhållningen. Vi gör detta tillsammans, skapar musik och strävar mot samma mål. Vi ger något till varandra och sen är det fantastiskt att få ge musiken vidare till andra. Jag mår så gott av att spela! Det driver mig och jag mår väldigt bra av det. Det är ju nästan overkligt att få jobba med det man drömt om, dessutom på Norrlandsoperan där jag hoppades att jag till slut skulle hamna när jag flyttade till Umeå. Det är ett fantastiskt ställe att jobba på.

Jag är stolt över min höga utbildning, att jag kan mycket musik och har den här kompetensen. Min ambition är hög och min känsla är alltid att jag borde ha övat mer, jag är sällan nöjd. Men jag har jobbat länge nu och kan spela väldigt svåra grejer och korrigera eventuella snedsteg utan att det hörs. Med åren blir man ganska bra på att fuska! Man behöver så klart inte öva mindre med åren, bara för att man har mer erfarenhet, men vi spelar väldigt mycket och ofta och på senare tid har jag sänkt kraven på mig själv jag gör mitt jobb så bra jag kan utifrån mina förutsättningar. Man måste ha tålamod med sig själv. Den dag jag känner att jag inte längre räcker till – då slutar jag.

Bach är min absoluta favorit. Han var helt enkelt fullständigt enastående! Solosviterna för cello och violinsonaterna är fantastiska! För mig är hans musik komplett. Bach är musikens mening! Han har fått med allt och var en föregångare för alla som ”kom sen” – upplever jag. Jag gillar även romantisk, mer känslostyrd musik, men Bach är min största förebild och att då kunna spela hans musik är ju härligt.

Som orkester betraktat spelar jag gärna Tjajkovskij med romantiska cellosolon. Sen tycker jag att stråkorkester är roligast repertoarmässigt. Så klart är det extra maffigt att spela stora, pampiga grejer som hel symfoniorkester men kammarmusik är också fint. Opera är inte det roligaste jag vet – men det beror mest på att jag inte föredrar att sitta i diket!

Det är nåt särskilt med att kunna nå ny publik genom musiken. Något som jag uppskattar extra mycket är när vi får möjlighet att spela olika crossoverkonserter med popartister. Jag hoppas det får fortsätta vara bredd i vår repertoar med variation och öppenhet för alla genrer.

Jag tror inte att jag är ensam musiker om att vara beroende av självförtroende för att spela så bra som möjligt. Man behöver vara väl förberedd, nöjd med sig själv, och – känna sig fin. För sin egen skull och för att prestationen ska bli så bra som möjligt. En gång hade jag glömt mina konsertkläder hemma och fick låna ihop från snälla kollegor. Eftersom kläderna inte var mina egna satt inget av det särskilt bra och jag var inte peppad över att gå upp på scenen… Mitt i konserten brast en sträng och jag var tvungen att lämna min plats – med cellon och allt, och gå ut, mitt under konsert. Naturligtvis för en fullsatt salong…

Utomhusoperan Elektra är den största höjdpunkten i min karriär. Det var på precis alla sätt helt galet! Logistiskt, ekonomiskt… de stora dockorna, lyftkranarna… Och så vädret! Det var hejdlöst varmt ute och vi satt inomhus och övade, fläktarna gick och alla tjafsade om det var för varmt eller kallt, nån blev förkyld, några frös konstant nära fläktarna och andra svettades i den gymnastiksal vi spelade i. Vi var enormt många musiker som alla kämpade för att göra sitt allra yttersta och det var en otrolig teamkänsla. Helheten var så speciell för alla inblandade – inklusive publiken.

Elektra är det absolut roligaste och samtidigt mest krävande jag gjort yrkesmässigt. Den stämma jag skulle spela är det svåraste jag gjort både spel- och nottekniskt. Jag repeterade konstant i fyra veckor under semestern, men det var ändå inte tillräckligt. Ja det var en riktig utmaning men också riktigt roligt. Jag glömmer det aldrig.

Personligt

Jag har ett stort hundintresse och har flera egna hundar. Två storpudlar, Diana och hennes dotter Ariel, samt toypudeln Sigrid och dvärgpudeln Lily. Jag har även två katter.

This site is registered on wpml.org as a development site. Switch to a production site key to remove this banner.