Jan-Emil Kuisma

Möt musikerna

De ringde från Norrlandsoperan 2006 och undrade om jag kunde komma upp och hjälpa till i orkestern eftersom det saknades en stämledare. Svaret var faktiskt inte självklart när frågan sedan kom om jag ville bli kvar permanent. Jag hade ju redan ett bra jobb – i Malmö Symfoniorkester. Lotta, min fru, var musiklärare och visste att ett jobb i Umeå var ledigt… Kanske skulle vi ändå testa ett annat liv här uppe? Jag kunde vara hemma mer, kanske var det kortare köer till musikskolan, kortare avstånd till sånt man ville göra, Umeå är ju en riktig barnfamiljsstad. Vi beslutade att testa. Och vi blev kvar.

Att vara stämledare är just det – man leder sin stämma. Som stämledare är man även den som ska spela solo, men för min del händer det inte så ofta.

Rainer Kuisma, min pappa är min musikaliska förebild. En oerhört seriös och hängiven musiker! En slagverkare som har gjort massor och var en pionjär inom sitt gebit. Han har fått mängder av stycken tillägnat sig, och varit solist på många ställen. Han fyller 90 år i år. Att spela fiol och sjunga i kör som barn – det var nån slags grund i vår familj, ett slags fundament som jag och mina syskon växte upp med.

Jag har massor med fina, roliga och mäktiga minnen från åren i symfoniorkestern. Utomhusoperan Elektra var så klart speciell och jag minns också att det var häftigt när vi var inbjudna att spela utdrag ur Mats Larsson Gothes Poet and Prophetess på Konserthuset i Stockholm.

Min förhoppning är att vi som orkester ska fortsätta utvecklas och hitta en ny chefdirigent fram över. Det är viktigt med en chefdirigent som kan leda och vara vårt ansikte utåt tycker jag.

All orkestermusik är rolig att spela! Roligast med mitt jobb som musiker är att spela! Att spela konserterna – ja, men också att öva.