Clyne och Mendelssohn

Program

Carl Maria von Weber: Der Freischütz Ouvertyr, 10 min

Anna Clyne: Glasslands, för saxofon och orkester, 25 min
I. Part I
II. Part II
III. Part III

Paus 30 min

Felix Mendelssohn: Symfoni nr 3, 40 min
I. Andante con moto – Allegro un poco aggitato
II. Vivace non troppo
III. Adagio
IV. Allegro vivacissimo – Allegro maestoso assai

Mer om konserten

Naturen och myterna står i centrum för denna konsertafton – där som vanligt äldre, igenkännbar klassisk musik blandas med dagsfärska kompositioner.

Programmet inleds med uvertyren till Carl Maria von Webers opera, tillika publiksuccén Friskytten (Der Freischütz) från 1821. En opera om en krigstrött legosoldat som ingår ett förbund med djävulen: han blir en ”friskytt” försedd med sju fria skott varav samtliga magiskt träffar det valda målet med undantag för det sjunde skottet som djävulen själv råder över. Operan blev snabbt en publikframgång, inte minst på grund av sitt underförstådda anti-krigs-tema. Efter napoleonkrigen var Europa krigstrött, den stackars legosoldatens tragiska öde slog an hos en pacifistiskt sinnad borgarklass.

Uvertyren kan liknas vid ett färgsprakande potpurri som sammanbinder verkets många populära och naturinspirerade teman, från stilla skogssus, dramatiska oväder till dystert mörka vargklyftor. Dess dynamiska sammansättning gör den till ett ofta spelat konsertant stycke. Samma volatila temperament återfinns i operan själv, som med sitt växlande mellan det storvulna och stillsamma, enligt somliga bedömare, ses som den första, stora romantiska operan.

Efter Weberns uvertyr rör sig konserten mot nya romantiskt besjälade landskap. Denna gång till Irlands vindpinade hedar. Sopransaxofonisten Anders Paulsson – på efterlängtat återbesök – spelar brittiska tonsättaren Anna Clynes nyskrivna Glasslands för orkester. Paulsson tillhör den svenska solisteliten, och har sedan debuten på anrika Carnegie Hall i början på 90-talet, turnerat världen över med sin sopransaxofon. Ett instrument som med sin mer diskanta ton, snarare än fylliga brass-känsla, närmar sig det spröda träblåsets klangpalett.

Solokonserten är enligt tonsättaren inspirerad av irländsk mytologi. Saxofonen, ömsom viskande, ömsom klagande efterliknar en Banshee, ett sagoväsen från den gröna öns dimhöljda hedar. I gammal folktro var det ett dåligt omen att nås av Bansheens vemodiga sång (till förväxling lik den tjutande vinden över det nattliga landskapet). Den som hörde den kunde förvänta sig ett dödsbud inom kort. Clyne använder sig skickligt av sopransaxofonens många facetter för att frambesvärja något som minner om Bansheens förföriska sång. För den moderna publiken kan Bansheens olycksbådande varsel så klart också kopplas till samtida samhälls- och klimatutmaningar. Ett tolkningslager som skänker musiken ytterligare klangbotten.

Efter paus spelar orkestern Mendelssohns tredje symfoni. Symfonin som också har smeknamnet ”den skotska” utgör en av världens mest älskade, balanserande mellan det dramatiskt uttrycksfulla och formsäkert eleganta. Mendelssohn skrev den i samband med en bildningsresa till de brittiska öarna. Återigen alltså, rör sig programmet mot de mytomspunna gröna öarna i väst.

Idén till den tredje symfonin ska den historie- och litteraturintresserade Mendelssohn ha fått då han klättrade omkring i kapellruinerna tillhörande slottet Holyrood utanför Edinburgh. I samma kapell hade nämligen en gång Maria Stuart krönts till drottning av Skottland, ett faktum som fick den unge Mendelssohn att känna tidens vingslag. ”Jag tror att jag idag, bland ruinerna och bråten i Holyrood fann början på min skotska symfoni” skrev han hem till sin familj.

Skotsk folkton, eller snarare en idé om denna, återkommer genom hela verket. Inga verkliga skotska folksånger citeras emellertid i musiken utan Mendelssohn skriver från hjärtat. En intressant aspekt av verket är Mendelssohns önskan att ta bort de direkta avbrotten mellan satserna för att skänka verket en mer sammanhängande ”poetisk” känsla och komma bort från den fyrkantiga inramning som den strikta symfoniska formen dikterar. Ett grepp som i sin vilja till gränsupplösning, visar hur de nya romantiska idealen håller på att slå igenom på bred front inom konstmusiken, under 1800-talets första hälft. Den sista satsen inleds långsamt, klagande nästan som en sorgmarsch för att senare vändas i hoppfullhet. En ljusning anas – det blir en passande final på en musikalisk kväll, ambulerande mellan hopp och förtvivlan. Alltsammans finstämt frammejslat av husets egen Eduardo Strausser.