Program
Frangis Ali-Zadeh: Sturm und Drang, 13 min
Béla Bartók: Pianokonsert nr 3, 25 min
Paus, 30 min
Antonin Dvořák: Symfoni nr 8 G-dur op 88, 34 min
Mer om konserten
Stråkarna som inleder Béla Bartóks tredje pianokonsert påminner om en lågmält surrande bisvärm. Strax gör pianot entré, och ton för ton läggs grunden för en vacker melodisk båge som löper mellan de tre satserna: från den inledande, snabba satsens inslag av ungersk folkdansmusik, den andra satsens lågmält klagande koral med skimrande fågelsång och fram till den dramatiska finalen – där fragment av bisvärmen återkommer.
Den ungerske tonsättaren Béla Bartók (1881–1945) komponerade sin tredje pianokonsert 1945, under de sista månaderna av sitt liv. Tillvaron skakades av andra världskriget, och strax innan nazisterna äntrade Ungern hade Bartók och hans fru, pianisten Ditta Pásztory-Bartók, flytt till USA. Bartók var då mycket sjuk i leukemi, och den 26 september samma år dog han. Han tillägnade konserten hustrun Ditta, som skulle fylla år senare på hösten. Konsertens urpremiär spelades av pianisten György Sándor tillsammans med Philadelphia Orchestra den 8 februari 1946.
Norrlandsoperans symfoniorkester gästas vid den här konserten av Roland Pöntinen, en av Sveriges absolut främsta pianister, som sedan debuten med Kungliga Filharmonikerna 1981 framträtt med de flesta stora orkestrarna världen över. Konserten är också den första som leds av orkesterns nya chefdirigent Eduardo Strausser, som tidigare arbetat med orkestrar bland annat i Europa, Sydamerika, USA, Australien och Nya Zeeland. Hans förordnande som chefdirigent och programansvarig för orkestern pågår till och med våren 2027.
Lika omtumlande som Bartóks pianokonsert om än med helt andra förtecken är kvällens första stycke, Frangis Ali-Zadehs (född 1947) stycke Sturm und Drang, komponerat för kammarorkester 1998. Född i Baku, Azerbajdzjan, har det blivit något av ett signum för Ali-Zadeh att korsa musiktraditioner från Azerbajdzjan, genom till exempel så kallad Mugham-musik, med modern västerländsk kompositionsteknik. Hennes musik har beskrivits som kontrastrik, meditativ och extatisk. Själv har hon sagt att hennes tonspråk framför allt inspireras av tidiga barndomsminnen och av den musik som var en del av hennes liv under uppväxten.
Konserten avslutas med den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořáks (1841–1904) åttonde symfoni, vars inledande skira klanger slår an den fantasifullt vindlande stämning som genomsyrar hela stycket. Dvořák komponerade symfonin under sommaren och hösten 1889, huvudsakligen i sitt sommarhus i tjeckiska Vysoká. Drygt tre år senare skulle han flytta till New York för en tjänst vid National Conservatory of Music, och ibland har den åttonde symfonin tolkats som en hyllning till skönheten i naturen – måhända som ett slags avsked både till sommaren och till det tjeckiska landskapet.
Precis som Béla Bartók, som utöver tonsättare även var folkmusikforskare, hade Dvořák ett särskilt intresse för folkmusik, i hans fall tjeckisk och slavisk. Folkmusiken präglar flera av hans verk, så även den åttonde symfonin. Till strukturen följer Dvořák den klassiska symfonin med fyra satser och fastställda tempi, men han laddar också stycket med experimentella inslag, till exempel när han låter mindre väntade tonarter samspela och krocka. Symfonin hade premiär den 2 februari 1890 i Prag där Dvořák själv dirigerade konserten. Symfonin gjorde succé hos både publik och recensenter – av en brittisk kritiker liknades Dvořák vid den enda levande tonsättare som med rätta kunde utses till Beethovens efterträdare.
